Alla bilder är klickbara så de kan ses i större format.
Stenålder
Efter senaste istiden reser sig Boo sakta ur vattnet. De första fynden från människor är kvartsavslag från jägarstenåldern och har hittats nära Orminge. De låg cirka 50 meter över dagens havsnivå, jämför med Skurubrons valv som ligger på 32 meter och ni kan föreställa er vårt område som en gles skärgård. Kvartsbitarna är ofta de enda spåren vi har från stenåldersmänniskans vardag. Flinta är ganska ovanligt i våra trakter så man fick hålla tillgodo med kvarts. Dessa eggverktyg var nödvändiga redskap i en jakt- och samlarekonomi. Kvartsen lämnades kvar på lägerplatser för säljakt- och fiskeexpeditioner vid skyddade stränder i sund och vikar. Kanske utgick expeditionerna från bosättningar som man funnit vid Hellasgården och Ingarö? Även 2 stenyxor har hittats i Orminge men de torde vara från en yngre period av stenåldern.
Bronsålder
Gravar från bronsåldern har hittats i Boo och Kummelnäs där man också hittat vad man tror är ett sjömärke.
Vikingatid / Tidig medeltid
Området kring Skurusundet spelade en roll redan på vikingatiden (slutet av järnåldern). Kungshamn i norra änden av Skurusundet skall enligt legenden ha varit platsen där vikingakungarna samlade sina båtar och besättningar för färder till nära och fjärran länder. Det är en kittlande tanke att kända vikingar som Rurik, som sägs ha startat de Ryska riket i mitten på 800-talet, och Ingvar vittfarne som så sent som på 1000-talet seglade till Särkland (Kalifatet i Iran & Irak), hade Kungshamn som första anhalt.
Boo hade vid slutet av vikingatiden rest sig ur vattnet så pass att vattenståndet bara var ca 4 meter högre än idag. Boos östra sida utgjordes av ett sund som sträckte sig från Kilsviken, över Sågsjön och upp till Kummelnäsviken. Sverige som nation existerade inte ännu utan Arxoo som Boo kallades låg i Svears rike i folklandet Roden (Roslagen). Boo och resten av Värmdölandet och Ingarö har alltså tillhört Roslagen sedan hedniskt tid.
Det var alltså först under sen vikingatid som landhöjningen hade skapat så mycket odlingsbar mark att det blev möjligt med mer permanent bebyggelse i det kuperade skärgårdslandskapet. Boo, Lännersta och Rensättra är troligen de gårdar som anlades under denna tid. Ett bevarat runstensfragment tyder på att Boo gård har haft en runsten, den enda kända runstenen i Nacka.
Arxoo (Hargsö) betyder befäst ö och var helt enkelt militärt bevakad. Berget ovanför Gammeludden har varit en sådan plats där man så småningom även kom att resa vakttorn. Berget bevakade platsen för de tre inloppen från Baggensfjärden till Lännerstasundet. Förutom Haru städ (Baggensstäket) som var pålat för skydd mot landstigning fanns också Gling Edet, ett inlopp från Stockviken över Skogsträsk. Det viktigaste inloppet tros dock ha varit det södra Mora Edet, som betyder skogsklädd trång farled, och som till skillnad från Gling Edet var rak och betydligt enklare att ta sig igenom. Mora Edet sträckte sig från Moranviken till Skutviken.
Skursundet hade på den här tiden konkurrens som farled in mot Mälaren av sundet som gick från Duvnäsviken över Kolbottensjön, Järlasjön, Sicklasjön och Hammarby sjö och igenom Årstaviken bakom Åsön (Södermalm). Mälaren var å sin sida en vik i Östersjön med bräckt vatten och skulle inte komma att benämnas separat i skrift på många hundra år, inte förrän på 1320-talet faktiskt.
1219
Seglar kung Valdemar Sejr (Segraren) med sin ledungsflotta (krigsflotta) genom Skurusundet.
Han var på väg från Danmark för att hjälpa Albert av Riga att kristna och erövra Estland. På sin färd lät Valdemar nedteckna seglingsleden från Blekinge till Tallinn via Stockholm i det som kom att kallas ”Kung Valdemars segelled”.
Kung Valdemars segelled går via ”haricstik” som betyder bergigt skär med pålar (Baggensstäket). Vidare till ”litle swethiuthæ” (Sveriges holme) men det var knappast dagens Sveriges holme. Sveriges holme som vi känner den idag låg vid eller strax under vattenytan. Udden vid Kungshamn var däremot en holme och torde varit dåtidens Sveriges holme. Kung Valdemars segelled nämner även ”stokholm” (Stockholm). Men det kanske adderades senare vid nedteckning för vid den här tiden hade Stockholm nyligen anlagts på (1180-talet) och de viktiga städerna var Birka och Sigtuna. Kung Valdemars segelled tar sig sedan mot ”wiræsund” (området kring Vaxholm) och vidare upp mot Arholma.
Kung Valdemar och hans flotta drog hur som helst vidare och besegrade så småningom esterna i slaget vid Lindanäs (senare Reval & Tallinn). Enligt sägnen var det då Dannebrogen, Danmarks nuvarande flagga, föll ned till Valdemar från himlen och räddade korsfararna från förlust. Vi andra nordiska länder har sedan plagierat den danska flaggan men bytt färger. Dannebrogens helbrägdagörande styrka varade dock inte så länge för Valdemar förlorar bara 8 år senare ett slag mot tyska prinsar och Hansan växer sig därmed stark på dansk bekostnad. Namnet Landestow (Lännersta) tros ha uppstått under Hansa-tiden.
1270
Ett Franciskanerkloster etableras på Gråmunkeholmen (Riddarholmen) efter donation från kung Magnus Birgersson (Ladulås) Riddarholmen.
1282
Skänkte Magnus Ladulås omkring halva Arxoo till Tideman Fries. Tideman Fries var av tysk börd och troligen arkitekt och inbjuden till Sverige av kungen för att hjälpa till med bygget av bl.a. Riddarholmskyrkan och slottet Tre Kronor. Till det behövdes tegel och man tror att det var därför delar av Arxoo förlänades Fries. Man har hittat lämningar från Tegelugnar strax norr om Baggensstäkets utlopp i Baggensfjärden. Tegelugnarna användes in på 1400-talet. Tegelugnar har även hittats i Saltsjö-Duvnäs och tegel på sjunkna skepp i Kungshamn.
1288
Minoriterbröderna eller Franciskanerorden på Riddarholmen, Gråmunkarna kallade, får all kunglig och kronans mark på Insulas Yrninge et Rothmanoo (Orminge och Runmarö) av Magnus Ladulås. Klara kloster övertar villkorat gåvan som heter Ytraeyrninge (Yttre Orminge) Yfrayrninge (Övre Orminge). Vid den här tiden var Värmdö genomskuret av ännu ett sund som sträckte sig från dagens Gustavsberg över Insjön till Velamsundsviken.
1290-1323
Efter Magnus Ladulås död 1290 tar hans tronarvinge Birger Magnusson över kronan. Birger initierar under början av 1290-talet en översyn av lagarna eftersom de i många stycken är ett lapptäcke av gamla lagar och regler ”somligt dunkelt utsagt och somligt mycket svårt att rätta sig efter” som lagman Birger Persson uttrycker det. Som ett resultat av detta skapas det nya landskapet Uppland i samband med Upplandslagens tillkomst år 1296, då de tidigare landen Attundaland, Tiundaland, Fjädrundaland och Roden slås samman till ett land med gemensam lagsaga (domkrets), lag och ting. Vi Boo-bor har alltså varit upplänningar sedan 1296 och är så än idag.
Striden om makten mellan Magnus Ladulås söner Birger, Erik och Valdemar tar fart och dessa leder så småningom till Håtunaleken och Nyköpings gästabud. Tideman Fries faller i onåd hos Valdemar och förlorar bl.a. Boo under den tid som Valdemar hade Stockholms slott inklusive Arxoo som förläning. Men före sin kvalfulla svältdöd i Nyköpingshus tornkällare 1318 ångrar Valdemar den orätt han begått och skriver i sitt testamente att Fries ska få tillbaka sina besittningar vilket han också får, inklusive ett skadestånd från Valdemars änka.
Det är något oklart med turerna kring ägandet av Boo efter Tideman Fries död. Inte bara i Boo utan under hela medeltiden förekommer det flitigt i historiska brev och testamenten att Klara- och Gråbrödraklostren står som testamentstagare av gårdar som t.ex. Boo, Lännersta och Tollare. Här skymtar vi en djupt religiös medeltid då människor lämnar sitt jordiska arv till kyrkan i ett sista försök att få evigt liv, eller kanske i vart fall undkomma skärselden.
Turerna kring ägandet av Boo är i alla fall slut 1323 då ärkebiskop Olov i Uppsala köper Arxoo. Velamsund omnämns för första gången samma år. Genom Olov vet vi förresten att hertig Valdemar upplät en tomt för ett konvent på Helgeandsholmen som tjänade som asyl för stadens orkeslösa tjänstemän. Redan då…
1345
Den första gången som Kungshamn vid Skurusundet nämns i skrift är år 1345 i kung Magnus Erikssons stadslag, där det står att stadens lagar gäller ”mellaen stadhen och Konunx hapn”. Kungshamn var således under 1300-talet en slags jurisdiktionsgräns för Stockholms stad. 1356 gjorde Adeln uppror mot kung Magnus men upproret slogs ned.
1363 ber adeln om hjälp från Hansan och 1364 kröns Albrekt av Mecklenburg som svensk konung men redan 1380 har adeln tröttnat igen och ber nu istället drottning Margarete av Danmark om hjälp. Det var hon som hånades av Albrekt som kallar henne kung byxlös.
1387
Kungshamn finns omnämnt i ett lejdebrev av år 1387. Lejdebrevet, vilket garanterade diplomatisk immunitet, var utfärdat för ett antal stormän (adel) och biskopar som skulle möta kung Albrekt i Kungshamn. Olaus Petri berättar samma år i sin krönika om hur en dansk förhandlingsdelegation mötte svenskarna halvvägs mellan staden och Kungshamn. Trots att danskarna ville att mötet skulle hållas vid Älvsnabben bestämde kungen att det skulle förläggas innanför Stockholms gränser, vilket tyder på att rätts- och skyddsområdet tog slut vid Kungshamn.
1400-talet
1389 besegras Albrekt och nu skapas i praktiken den första unionen mellan Danmark, Norge och Sverige under drottning Margarete, och 1397 formas den s.k. Kalmarunionen som brukar sägas vara fram till 1524 och Gustav Vasa. Fast det är en grov förenkling. Bara Sverige upplöser unionen fyra gånger under den här tiden och det är ett virrvarr av länder och områden som ingår och utgår. Sverige kommer att ha 28 olika regenter eller riksföreståndare varav flera återkommer mer än en gång. Vad som är sant är att det var en enda lång maktkamp mellan olika familjegrupper. Vi saxar det som har bäring på Boo vilket inte är så mycket.
1436 startar t.ex Pukefejden och Erik Puke lägger sig i bakhåll för Karl Knutsson Bonde i Baggensstäket men Karl väljer en annan väg. Året efter avrättas Puke och samma år väljs Kristoffer av Bayern till Svensk kung. 1441 beger sig Karl till Baggensstäket för att välkomna Kristoffer till Sverige.
Kungshamn nämns också i privilegiebrev från 1436 för Stockholms stad. Även Bijrkenes (Björknäs) omnämns 1436 då tullskrivaren Henrik Döring i Stockholm köpte gården. 1438 omnämns Landestow (Lännersta) för första gången och testamenteras till Gråmunkeholmen.
Det sägs att Kristian I 1459 ankrade med sin flotta i Kungshamn då han var på väg att anfalla Stockholm. Även 1502 skall en dansk flotta ha legat i Kungshamn och 1509 ska Kristians son, kung Hans, ha gjort anhalt vid Kungshamn på hemväg till Danmark. Kungshamn verkar ha varit populärt hos danskarna.
1518
Under truppsammandragningarna inför slaget vid Brännkyrka skall en mindre sammandrabbning mellan Kristian II:s (Tyrann) kavalleri och trupper lojala med Sten Sture d.y. ha skett i Duvnäs. Slaget vid Brännkyrka vinns så småningom av Sten Stures trupper och den 22-årige Gustav Vasa deltar i slaget. Kristian Tyrann drar sig tillbaka till sin flotta. Kristian erbjuder sig att komma iland och förhandla mot att Sten Sture skickar sina 5 viktigaste män, bl.a. Gustav Vasa, till Kungshamn som tillfällig gisslan. Kristian II lurar dock Sten Sture och förhandlingarna uteblir och han vänder istället hemåt och tar med sig gisslan. Det sägs att Danmarks holme fått sitt namn från den här tiden. Två år senare kommer Kristian II tillbaka landvägen och kröner sig så småningom till kung och startar utrensningen som vi känner till som Stockholms blodbad. Gustav Vasa som har flytt ifrån Danmark beger sig mot Dalarna och resten är historia. 1523 kröns Gustav Vasa till Svensk kung.
På Värmdövägen mellan Lövdalsvägen och Mercuriusvägen står en milsten från den här tiden.
1540
Donerades Stora Björknäs till spetalen (hospitalet) på Gråmunkeholmen i huvudstaden. Kungen vet att munkarna är bra på att organisera och så kan de med donationen ordna sin ekonomi själva, det blir ett enkelt sätt för kungen att anordna och finansiera barmhärtighetsinrättningar, som vården på den tiden kallades.
1543
Brukades Lilla Björknäs av en klosterlandbo som hette Hindrik. En landbo är en medeltida benämning på någon som brukar mark som ägs av någon annan, i detta fall ett kloster.
1545
Får amiralen Jakob Bagge och hans fru Boo gård och torpet i Lännersta som förläning av Gustav Vasa. Han fick också livstids befrielse från kronans årlig ränta, dåtidens skatt, på 14 mark penningar och 1 pund smör. Jacob Bagge hade norsk adlig börd och både han och hans far var först i dansk tjänst, men trädde i svensk tjänst för Gustav Vasa 1522. Bagge blev först känd som fogde, men var redan 1534 hövitsman deltog under Grevefejden, det största inbördeskriget i Danmarks historia, som befälhavare både till lands och sjöss. 1535 besegrade han Johan av Hoya i Halmstad. Johan var svåger till Gustav Vasa men hade hamnat i onåd hos denne och tvingats fly till Tyskland sen han i Gustav Vasas tycke inte lyckats förhandla ner Sveriges skuld till Lübeck tillräckligt mycket. 1541 blev Jakob Bagge underamiral vid flottan. Under Dackefejden 1542-1543 blev han krigsöverste och spelade stor roll vid repressalierna mot smålänningarna efter Nils Dackes död.
1549
1549 finns Lisle Bijrkenes (Lilla Björknäs) med i den äldsta jordeboken från Danvikens spetal. Detta måste ha varit en principiell uppdelning på planeringsstadiet eftersom Danvikens spetal inte finns än.
1551
1551 tröttnar Gustav Vasa på att ha spetalen på Gråmunkeholmen. Han skriver ”Det kommer en mäktig ond stank i hela staden av den där spetalen på Gråmunkeholmen, och det vatten, som löper där omkring och som de sjuka vaska sig och sina befläckade kläder i, dras av strömmen omkring slottet och hela staden. Därför vilja vi äntligen med det första ha samma spetal till Danviken.”
1558
Det dröjer till 1558 innan det nya Danvikens hospital står klart. Året innan överlämnas även kronohemmanen Duvnäs, Järla, Hammarby, Skuru och Sickla samt kvarnen Danviks kvarn till Gråmunkarna. Det gjorde att hospitalet blev en stor markägare i nuvarande Nacka. Dessutom finansierades hospitalet med donationer och tullavgifter, bland annat Danvikspenningen.
Men kort efter detta måste Stora Björknäs ha hamnat under kronan igen som vi strax skall se. Lilla Björknäs stannar dock under Danvikens hospital. För Danviken var vattenkraften vid Lilla Björknäs länge av ekonomiskt intresse. Från dammsjön till havet gick det att utvinna elva meters fallhöjd, vilken tidigt utarrenderades till kvarn och kopparhammare m.m.
1560
Under kriget mot Ryssland på 1550-talet deltog Jakob Bagge som fältöverste och erhöll adelsbrev av Gustav Vasa, som även gav honom stora förläningar. Stora Björknäs, Tollare, Mensättra, Rensättra kommer nu under Jakobs ägo. Gustav Vasa dör senare samma år och Sveriges första arvkonung Erik XIV tar över.
Erik XIV är ihågkommen mycket för sin galenskap som bl.a. resulterade i Sturemorden. Men geni och galenskapens går hand i hand. Erik vill förvandla det outvecklade Sverige till ett av Europas ledande riken och då måste han ha kontroll över den rika östersjöhandeln. Han bestämmer sig för att bygga en flotta och även det största krigsskepp världen skådat, större än Vasaskeppet 100 år senare faktiskt. Men inte nog med det, den skulle också använda en helt ny taktik och skjuta sönder sina motståndare på håll istället för att äntra och göra ner fienden för hand. Skeppet döptes till Mars Makalös, även kallat Jutehataren (Danskhataren), och till amiral över flottan utsågs såklart Jacob Bagge.
1563
Sina mest lysande bragder utförde Jacob Bagge under det nordiska sjuårskriget då han förde befäl över den svenska flottan och han deltog 30 maj 1563 i den strid mot danskarna vid Bornholm som blev anledning till krigsutbrottet. I det ryktbara slaget besegrade han danska flottan och tog dess amiral Jacob Brockenhuus till fånga. Erik XIV lät Jakob Bagge hålla ett lysande triumftåg vid sin ankomst till Stockholm. Han sågs som en stor krigshjälte.
1564
1564 står Mars Makalös redo för strid. Nu skall Erik XIV ta över herraväldet på Östersjön. Jacob möter nu en förenad flotta från Danmark och Lübeck i vad som skall bli det första moderna sjöslaget i historien. Redan första dagen lyckas Mars att sänka ett skepp utan att äntra. Andra dagen har svenska flottan drivit isär och Mars tar sig an den dansk-lybska flottan med bara en handfull skepp. Vinden vänder och Mars hamnar i lä bakom fienden som krokar fast och äntrar. Mars fattar eld och till slut måste Bagge ge sig och förs över till det Lybska amiralsskeppet. Plötsligt når elden krutdurken och Mars sprängs och upp emot 1000 man från båda sidor dör i infernot som följer. Jacob Bagge förds till Köpenhamn där han hålls fången i sju år. Vid sin återkomst till Stockholm utnämns han 1571 till slottsloven (kommendant) på Stockholms slott och 1572 får han även Kil och Ramsmora som förläningar. Jakob Bagge dör på Stockholm slott 1577.
En grupp dykare hittade sommaren 2011 vraket efter Mars. Vraket ligger på 73 meters djup utanför Ölands norra udde och kan ses här. SVTs Vetenskapens Värld har gjort ett helt program om Mars Makalös som har kunnat ses på SVTPlay. I skrivande stund är den inte tillgänglig men titta om du är intresserad annars finns några filmer här.
Hur gick det för Sverige i nordiska sjuårskriget då? Tja, inget vidare, Sverige vann några slag, förlorade andra och trots att Danmark förlorar hela sin flotta i en storm utanför Gotland så får Sverige avstå sina anspråk på Skåne, Halland, Blekinge, Gotland, Jämtland, Härjedalen samt Norge. Men det här förebådar en ny tid av nationalstaters formerande och maktkamper, i svensk historia kallat stormaktstiden, men än är det några år dit.
1589
Simon kopparslagare i lilla Biörkenäs lämnar takkoppar till Storkyrkan i Stockholm. Detta är första gången någon industri vid Lilla Björknäs nämns. Riksantikvarieämbetet (RAÄ) har registrerat ett fornminne av en kvarn, på tomten på Lilla Björknäsvägen 23 nere vid utloppet till Skurusundet. Det är en hög med stenar söder om huset, se karta längre ner på denna sida (vid 1736). Men går man in på RAÄs detaljer omkring detta fynd så står det vindmölla på Lidingö så de har nog registrerat fel, skall nog vara en kopparhammare driven av vattenkraft.
1604
I Stockholms Stads Tänkebok från 1604 erkänner en gift kvinna och en man inför rätten att de mötts i Kungshamn, och sedan träffats flera gånger under oanständiga former.
1618
1618 års jorderevningsbok upptar ”lilla biörckenäs qwarn utan ränta” (skatt). En hospitalslandbo driver kvarnen.
1635
Uppförs ett kapell vid Boo gård av Olov Bure. Boo blir kapellförsamling under Värmdö
Oklart exakt när men 1638 finns i alla fall benämningen ”Baggens Stääk” dokumenterat i skrift. Visst, ordet ”Baggar” är fornnordiska för motsträvigt vatten men det verkar ju osannolikt att inte Jacob Bagges namn skulle ha åsyftats? Varför inte slå två flugor i en smäll?
Sjökrogar i Skurusundet
Under medeltiden stadgades det i landslagarna att krogar och värdshus skulle finnas utmed farleder och landsvägar. På 1600- och 1700-talen startades många sjökrogar i Stockholms skärgård, i mitten på 1700-talet fanns långt över 100 stycken. Men det var inte som idag ställen för att svinga en bägare eller äta en matbit i solen. Krogarna var oftast härbärgen och de var viktiga eftersom transporter kunde ta många dagar i anspråk. Båtarna på den här tiden var dåliga på att segla bidevind och de besvärliga vindförhållandena i Skurusundet och Baggensstäket gav upphov till många sjökrogar där sjöfararna kunde vänta ut otjänliga vindförhållanden. Bara mellan inloppet till Skurusundet och utloppet från Baggensstäket har det funnits 9 krogar/härbärgen.
Krogverksamheten vid Kungshamn har troligen bedrivits sedan slutet av medeltiden och fram till 1862. Jonas Carl Linnerhielm berättar om denna krog i sin skildring av sin resa i Nacka 1797. Det sägs också att krogen var ett populärt tillhåll för befälen på utanför liggande flottenheter under rysskriget i början av 1700-talet. Ett av de båda hus som idag står på platsen är byggt på den gamla sjökrogens grund (Skurusundsvägen 165). När krogen lades ner byggdes huset om och var en tid fyrvaktarbostad till den närliggande fyren på udden. Idag hyrs rum ut här till mindre bemedlade kvinnor som vi återkommer till.
De två viktigaste krogarna låg föga förvånande på båda sidor om överfarten över sundet. Initialt färdades de resande med färja men 1831 byggs den första flottbron. Den ena var Skuru krog eller Skuru wärdshus och den andra var Klintens krog. Skuru wärdshus omtalat i lantmäterikartor från 1690 låg i huset som nu har adressen Solsundavägen 26. På Boo sidan hade Brobyggnadsbolaget rätt för sin brovaktare att driva krog till de resandes bekvämlighet och egen försörjning.
Krogen drog dock till sig åtskilliga av de törstigaste i trakten, oberoende om de behövde bropassage eller inte, och gjorde sig tidvis beryktad för oordning. Problemet var att myndigheterna inte kunde stänga krogen eftersom den behövdes för att ge skydd åt dem som vid dåligt väder kunde få vänta länge på att flottbron skulle läggas tillbaka efter öppning. Det fanns ett torp för brovaktaren på Skurusidan också men de flesta resenärerna väntade säkert inne på Skuru värdshus.
Riksantikvarieämbetet har från en geometrisk avmätningskarta från 1774 placerat Klintens Krog strax söder om nuvarande Skurubron i slutet på Kvarnvägen. Klintens krog, eller åtminstone verksamheten, flyttade alltså en bit norr ut när färjan började gå (Gamla Brovägen 50).
Mot 1870-talets slut inskränktes krogens utskänkningstillstånd till att bara gälla öl i samband med matservering. Men den intilliggande lanthandeln fortsatte att sälja öl och vin med fylleri, slagsmål och andra oordningar som följd. Även brovaktaren gjorde sig känd för att delta i slagsmålen.
När de som störts av bråken vid Klinten 1895 lyckades genomdriva ett förbud för handlaren att sälja öl, började i stället ölutkörare med häst och vagn att leverera beställda varor ”till porten”.
Klinten förlorade sin betydelse som samlingspunkt med den nya betongbron 1915.
På Korsudden låg en sjökrog 1680-1831 som drevs av Elisbeth Björkegren. Efter 1831 arrenderade hon istället Klintens Krog och stängde Korsudden. Kroghuset finns kvar i ombyggt skick på Korsuddsvägen 28 (Villa Korsudden).
På Duvnäs holme (idag Duvnäs udde) öppnade på 1760-talet en krog som hade sin guldålder på mitten av 1800-talet när den närliggande krogen vid Korsudden hade stängt. Krogen låg i det lite äldre gula huset som ligger på nordöstra delen av ön, numera Duvnäs udde 17.
1654
1654 års mantalslängd upptar Lilla Björknäs kvarn med Joen som arrendator. Tre personer är mantalsskrivna där.
1680
gör lantmätare Johan Hofwenius en ”Avritning öfwer Boo Sätegård”. Kartan upptar även Lilla Björknäs, som Hofwenius beskriver så här: ”Lilla Biörcknähs… hafwer för detta lydt under Danwijken, samma Torp består förnämst af en Miöhlqwarn och är uti Cronones Jordebok A° (årtal saknas) skattelagd för (uppgift saknas) och till Öhretal nembl 2 örtugeland. För bemte Skattelagde Qwarn hafwer sin wattudrächt uhr en stor Dam Siöö norr om gården, desslikest ock uhr 2ne Träsk samt Hwitmåssen”.
1680-82 införs det s.k. yngre indelningsverket där alla soknar indelas i s.k. rotar. En rote bestod av några gårdar som skulle ansvara för anskaffande, utrustning, och underhåll av en soldat, eller som för oss i skärgården en båtsman för kungens flotta. Björknäs och Lännersta tillhörde samma rote vid Roslags 1:a roteringsbåtsmanskompani och hade torpet Granlund som båtsmanstorp. Granlund låg precis i dagens entré till Boo Vårdcentral. Den som var båtsman på Granlundtorpet fick automatiskt namnet Lennerman i efternamn, och motsvarande för östra Boo, som var den andra roten, fick namnet Tollerman. 1901 ersätts indelningsverket av den allmänna värnplikten.
Tidiga kartor 1670/1694
Den första kända kartan över Lilla Björknäs gjordes som sagt av Johan Hofvenius 1680 och syftet var troligtvis att reglera uttaget av vatten ur sjöar och vattendrag. På den finns förutom Stora och Lilla Björknäs även torpen Klinten, Skomakarstugan samt ett torp i Mariedal utmärkta. Carl-Oscar Östling har ritat av och förtydligat kartan i Koldalsbladet no 6 och kan ses till höger.
Enligt en karta från 1690 över Sotholms och Svartlösa härader står det ”Torp och Färjestad” vid Skurusundet vid Klinten, den första noteringen om färja vi känner till.
Den första kända kartan som avbildar området med Kungshamn och Sveriges holme härrör från 1670. Även på Peder Geddas sjökarta av år 1694 finns Kungshamn utmärkt.
1700
Köper greve Nicodemus Tessin d.y. Boo-godsen på exekutiv auktion. Han är känd som slottsarkitekten bakom Stockholms slott och var en av barockens stora arkitekter i Sverige. Han var Stockholms stadsarkitekt mellan 1681–1715.
Ända sedan 1611 och Gustav II Adolfs dagar har Sverige expanderat sina gränser under det som kallas stormaktstiden. Nu har tålamodet runnit ut hos de fiender Sverige skapat och som förlorat land nämligen Sachsen-Polen, Danmark-Norge och Ryssland. Dessa förklarar tillsammans Sverige krig, det stora nordiska kriget. Sverige är i sin tur i allians med Holstein-Gottorp och Osmanska riket.
Dags för den 18-årige krigarkungen Karl XII att göra entré i vår historia. Det går bra till en början och redan under det första året segrar Karl XII i slaget vid Narva.
1705
Nicodemus Tessin d.y., erbjöd sig att fördjupa stäket till 8 fots djup mot att han fick inkassera bompeng för de passerande fartyg som inte kunde ta sig över en stock utlagd i vattnet, en bom. 1704 fick han privilegiet att göra sin upprensning. Det gjordes med stor arbetsinsats ”90 fångar, öfwer 40 dahlkarlar, 12 timberkarlar, 24 hästar och åkare”. I april 1705 var arbetet färdigt, även om det uppges att han inte lyckades få farleden så djup som han lovat.
1710
Sommaren 1710 var Stockholm en härjad stad. 1709 hade Karl XII besegrats vid Poltava, och kungen var försvunnen. Det svenska stormaktsväldet skälver i sina grundvalar. Ryska trupper har ockuperat svenska besittningar i Baltikum, och flyktingar har vällt in i landet. De senaste åren har kylan lätt till missväxt. Mängder av svältande människor hade lämnat sina gårdar för att leta mat och gått under. Här fanns ingen disciplin och folk var rädda. Men det skall bli etter värre.
Det hade gått rykten om att en pestepidemi från Asien hade nått så långt som till Polen. Karantän hade införts och tvingade resenärer från pestsmittade områden att vänta fyrtio dagar på särskilt utsedda öar i Stockholms skärgård. Nya påbud hade kommit och dödsstraff hade införts för den som bröt mot reglerna.
I juni seglar fartyget Stäkesund från Pernau in i Baggensstäket. Olof Knap som var tulltjänsteman vid tillfället bordade intet ont anande fartyget och tar ut tull. Fartyget lägger till vid stäkets utlopp i Lännerstasundet på Skogsösidan för att lasta av och besöka Erstavikskrogen. Huset som krogen låg i finns kvar än idag och är en låg faluröd 1700-talsstuga som ligger bredvid ett grönt hus från 1800-talet precis på udden.
Besättningen går in för att äta, men mitt i måltiden faller skepparen död ner. Efteråt ska fyra roddarmadammer som hade transporterat iland besättning och varor från Stäkesund ha insjuknat. Alla fyra och Olof Knap, tillsammans med hela sin familj, dog inom ett par dagar, men det föranledde ingen uppståndelse. Ett flyktingläger hade upprättats på Ladugårdslandet (Gärdet) och många livsfarliga sjukdomar spreds både bland flyktingar och svenskar såsom rödsot och tyfus. Att några dog borta vid Baggensstäket var inte så något att lyfta på ögonbrynen för.
Men trots att man infört karantän åker skygglapparna på. Urban Hjärne är arkiater (livläkare) åt kungen och leder även det medicinska rådet Collegium Medicum. Den adlade 70-årige Hjärne, som avlat 26 barn med 3 hustrur, och som gått till historien genom sin insats för att stoppa de stora häxprocesserna några decennier tidigare, förnekar gång på gång under sommaren att pesten kommit till Stockholm trots larm om motsatsen.
Inte förrän den 10 september när nästan 200 personer dör varje vecka medger Hjärne öppet att pesten härjar i staden. Stockholm sätts i karantän och ingen får lämna staden, utom rikets högsta ledning förstås! De, inklusive kungens syster och blivande drottning Ulrika Eleonora, söker sig till Arboga och Sala i Bergslagen dit hovet alltid beger sig i pesttider eftersom man tror att röken från gruvorna och järnhanteringen renar luften. Dessutom införs en absolut karantän på 3 km också. Urban Hjärne följer såklart med, pestbekämpningen den får någon annan ta hand om.
Under det halvår som följer dör 40 % av Stockholms befolkning, 22 av 55 tusen personer, och det är bara i Stockholm. Pesten 1710 går till historien som den värsta katastrofen någonsin i Sverige.
Knapens hål och tullen vid stäket
Baggensstäket har kontinuerligt varit i behov av muddring. Redan Gustav Vasa hade föreslagit att man med en plog som vinschades fram skulle plöja en djup fåra genom stäket. Av detta blev givetvis intet. När man 1563 under Erik XIV lägger tull för all utrikes sjöfart vid Stora Stäket (Vaxholm) söker sig givetvis många till Lilla Stäket (Baggensstäket) som blir smuggelled in till Stockholm. Inte förrän 1682 under Karl XI’s tid åtgärdas detta genom att en tullstation sätts upp vi Erstavikskrogen och den förste uppsyningsmannen tar plats. Han ersätts 1688 av Olof Knap. 1691 får Karl XI en skrivelse om vikten av att öppna upp stäket för passage av större fartyg för att slippa den tidsödande transporten söderifrån till Stockholm via Vaxholm. Traden går vid den här tiden inte över Kanholmsfjärden utan innanför Djurö, via Lindalssundet och Vaxholm till Stockholm. Djupet vid den grundaste delen av Baggensstäket var vid den här tiden endast 3,5 fot (1 meter) vid Knapens hål. Som vi sett erbjuder Nicodemus Tessin d y sig att muddra farleden till 8 fots djup och får 1704 privilegium från nya kungen Karl XII att mot 30 års upptagande av tull sköta muddringen. Tessin placerade en bom 2 fot under vattenytan vid Knapens hål och alla båtar som inte kunde passera fick betala för att bommen skulle öppnas, eller lösas, därav benämningen bomlösare på tjänsten. Priset sattes av Karl XII med olika belopp för olika djup på båtarna och tullen skall ha erlagts i en hov. Redan 1757 och 1786 kan vi se teckningar där bommen nu är ersatt av en kedja och är flyttad till östra stäket, som kanske lite förvirrande ligger väster om Knapens hål på andra sidan den lilla fladen. Stäket är alltså den smala passagen som mynnar ut i Lännerstasundet. I mer modern tid hade Gustavsbergsbolaget ansvaret för tullen. 1878 flyttades kedjan och vaktstugan till dagens plats vid Knapens hål. 1945 pensioneras den sista ”kanalvakten” Johansson och tullen läggs ner eftersom Gustavsbergsbolaget inte lyckas hitta någon som vill åta sig arbetet. Det är nya tider med arbetarrörelse och fasta arbetstider som gäller.
1718-1721 Fredsförhandlingarna med Ryssland & Rysshärjningarna
I maj 1718 påbörjas förhandlingarna med Ryssland på Åland om villkoren för freden efter Karl XIIs förnedrande nederlag i det stora nordiska kriget som inleddes med förlusten i slaget vid Poltava 1709. Karl XII har ingalunda sett sig besegrad utan försöker få hjälp från England. De svenska förhandlarna förhalar och avbryter sedan förhandlingarna i september varpå Tsar Peter I den store går i taket. Stockholm skall brännas! Karl XII har dock redan inlett sitt fälttåg mot Norge som kompensation för sitt förlorade fälttåg i Ryssland och senare mot Danmark. Den 30 november blir Karl XII skjuten i huvudet vid Fredrikstens fästning vid Halden i Norge. Svenskarna är nu duktigt trötta både på krigen och monarkin som styrelseskick. Ulrika Eleonora blir första regent med beskurna befogenheter under Frihetstiden som nu inleds.
Peter den store tar givetvis chansen och bestämmer sig för att sätta press på Sverige genom att utföra härjningar längs den svenska kusten. Svenskarna är starkare på öppet hav men Peter den store har utvecklat en galärflotta sen han kom till makten. Med den kan man gå djupt in i skärgårdarna där de stora svenska skeppen inte kan följa efter. I juni 1719 sammanstrålar den ryska högsjöflottan från Reval (Tallinn) och galärflottan från Åbo vid Hangö. Den delar upp sig på två styrkor en nordlig och en sydlig.
Den norra under Peter von Lacy har som mål att bränna Gävle vilket man misslyckas med men under vägen plundrar och bränner man Öregrund, Östhammar, Forsmark och Lövsta bruk, samt Norrtälje.
Den södra under Feodor Apraxin har som mål att ta sig till Stockholm och plundrar och bränner på vägen Yxlan, Blidö, Ljusterö, Norröra, Söderöra och Rödlöga. Vid Svartlöga lyckades de inte landstiga då de utsattes för träffsäker eld från lokala säljägare. Vågen av plundringar fortsatte söderut via Husarö, Östra Lagnö, Ingmarsö, Svartsö, Möja, Harö, Eknö och Sandhamn. Vid Vårholma gjorde man ett uppehåll för att utröna ifall ett anfall mot Fredriksborg och Vaxholms fästning var möjliga. Apraxin valde att inte anfalla utan fortsatte i stället vidare söderut och brände Djurö, Runmarö samt herrgårdarna Brevik och Fågelbro.
Den 15 juli nådde Apraxins avdelning det första militära motståndet vid Dalarö skans. I stället för att anfalla fästningen valde han att göra en framstöt mot Stockholm via Baggensstäket. Den 16 juli anföll en mindre styrka på cirka 500 kosacker och infanteri de svenska ställningarna vid Baggensstäket. De fann emellertid sundet spärrat av de tre svenska galärerna Svärdfisken, Jungfrun och Draken samt kanonpråmen Svarta Björn. Anfallet slogs tillbaka, men ryssarna lyckades bränna Boo herrgård samt Mensättra, Kil och Beatelunds herrgård. Trots tsarens löfte att skona kyrkobyggnader, brändes även Boo kapell. Den ryska flottan fortsatte söderut och brände under sommaren Gålö, Ornö, Muskö, Utö, Södertälje, Trosa, Nyköping och slutligen Norrköping.
I början av augusti drog sig både de Lacys och Apraxins flottor tillbaka mot Stockholms skärgård för att med förenade krafter försöka slå sig fram till Stockholm. Den 13 augusti siktas ryssarna vid Baggensstäket, där svenska trupper under Baltzar von Dahlheim ägnat den föregående månaden åt att förskansa sig. Mot de hastigt tillväxande ryska skarorna kunde von Dahlheim bara ställa två bataljoner Östgöta tremänningar, några 24-pundiga kanoner, vartill kom tre galärer och en styckepråm. Den ryska styrkans storlek har angivits av en del samtida källor till 6000 man, siffran anses idag som något överdriven. Den svenska styrkan var med cirka 1200 man var hur som helst betydligt mindre.
Det är inte helt klarlagt hur slaget fortskred då alla parter efteråt framhävt just sin egen insats men en god gissning är att första anfallet sker från Apraxin som landstigit på Skogsö och går mot Stäkesundsskansen vid Knapens hål. Anfallet slogs tillbaka, men mellan klocka fyra och fem ryckte en större rysk styrka fram mot retranchemanget, och samtidigt förde de Lacy flera fartyg in i sundet och landsätter trupper på Boolandet vid dagens inlopp till sundet. De rycker fram mot den främsta försänkningen i vattnet också vid Knapens hål och sen vidare mot stäket. Dahlheim, som under striden sårades svårt i huvudet, lyckades dock slå tillbaka den ena stormningen efter den andra. Först mot kvällen, just när en ny rysk styrka försökte kringgå befästningarna, började begärd hjälp anlända, först den ena och så den andra Södermanlandsbataljonen under överste Rutger Fuchs samt slutligen Västmanlands- och Dalregementena; och då Dahlheim trots sin svåra skada samtidigt skickade fram sina trupper ur förskansningarna blev ryssarna snart tillbakadrivna och inskeppade sig i skydd av mörkret.
Samtidigt som striden pågår den 13 augusti tvingar Ulrika Eleonora sina hovdamer att tillsammans med henne närvara vid en mottagning hos den brittiske ambassadören, ”varande vid så gott mod som hade ingen fiende varit dem när på hundra mil”. Å andra sidan var hon inte längre ansvarig för krigsmakten, det ansvaret hade Fredrik I som överbefälhavare och Arvid Horn som Sveriges förste ”statsminister”. Ulrika Eleonora hade nog annat i tankarna också för året efter, 1720, abdikerar hon för att kunna gifta sig med Fredrik I.
Dagen efter slaget var en bönedag och man beslöt sig för att inte förfölja ryssarna. Södermanlands regemente hade under eldgivningen avlossat över 17 000 skott och ammunitionen höll på att ta slut. På svenska sida hade 30 man stupat och 71 blev sårade. De stupade svenska soldaterna begravdes troligen på Boo gamla kyrkogård som ännu finns kvar på Skogsöns östra udde. De ryska förlusterna är svårbedömda med torde ha varit cirka 400 till 500 man. Året efter, 1720, byggs Boo gård upp på nytt.
Den 26 maj 1721 återupptogs fredsförhandlingarna, den här gången i Nystad. För att understödja svenskarna skickades en brittisk eskader till Kapellskär vilket gjorde att den ryska galärflottan istället inriktade sig på norrlandskusten och anföll och brände, Söderhamn, Hudiksvall, Sundsvall, Härnösand, Umeå och Piteå. Dessa härjningar framtvingade freden i Nystad 30 augusti 1721 mellan Sverige och Ryssland.
1736
Presidenten i kommerskollegium Baron Daniel von Höpken ges kungligt privilegium till Biörkenäs Spegel – och Glasfabrique, ett glasbruk i Lilla Björknäs som gett namn åt Glasbrukssjön. I Sverige finns vid den här tiden bara två glasbruk på Kungsholmen och i Skåne och man vill göra Sverige oberoende från import. Det var därför svårt att få tag i kompetenta glasblåsare och dessa hyrdes istället in från Tyskland. Glasbruket hade två glashyttor som tillverkade buteljer respektive fönsterglas. Det fanns en tredje glashytta som tillverkade spegelglas men den brann ned redan 1739. Var de låg exakt vet ingen men längs bäcken mellan korsningen Lilla Björknäsvägen – Talluddsvägen och ner till ca 100 m från utloppet tror man. Efter en del inställningsproblem tar tillverkningen fart 1740. Under 1741 och halva 1742 tillverkades närmare 55 000 glasrutor av större format och 150 000 buteljer, de flesta av storleken 1/3 stop (ca 0,43 liter). Egen butik fanns också, ”Biörkenäs Glas-Magasin”. Den låg i gränden upp från Skeppsbron mot Järntorget, på samma gata som dagens Zum Franziskaner ligger mot. 1742 arbetade 42 tyskar och 32 svenskar på bruket.
Anders Engström var första direktör och brukets andre direktör, Per Fahlander, tog över i mitten på 1750-talet och gifte sig med Anders dotter. 2 av deras barn dör 1763 i kopporna. Fru Fahlander själv dör
1771 38 år gammal i barnsäng väntande sitt 8:e barn och 2 år senare drunknar äldste sonen. 1808 deltar sonen Gustav Fahlander i Finska kriget, där Sverige så småningom förlorar hela Finland. Fahlander utmärker sig dock så till den grad att han finns omskriven i Fänrik Ståls sägner vid slaget vid Virta bro under general Sandels. Gustav blir adlad av Gustav IV Adolf och tar sig namnet Edelstam.
Nära-döden-upplevelser var inte ovanliga vid den här tiden och det fick arbetskarlen Carl Hindricksson Hiort från glasbruket erfara. Han arbetade vid glasbruket i mitten på 1760-talet. I december 1774 dräper Carl, nu bonde, och torparen Eric Jacobsson tulltjänstemannen Anders Wiberg under ett slagsmål. Häradsrätten finner båda skyldiga och dömmer dem till döden. Hovrätten finner dock att bara en av dem borde straffas så hårt och dömmer dem att med tärning avgöra vem som skall avrättas! Domen fästställs av Gustaf III. Tärningskastandet gick av stapeln den 21 november 1775 i Stockholms läns landskansli i närvaro av landshövding Gyllenborg och justitiekansler Lillienstråle. Hiort och Jacobsson fick var sin träbägare med två tärningar i. I det första kastet fick bägge nio poäng och ett nytt kast måste göras. Nu fick Hiort tio och Jacobsson sju. Förloraren Jacobsson avrättades den 10 januari 1776 på Värmdö avrättningsplats genom att först få sin högra hand avkapad, därefter bli halshuggen och slutligen steglad. Vinnaren Hiort fick 40 par spö följt av åtta års straffarbete på Sveaborg utanför Helsingfors. Uttrycket ”par spö” betydde att den som slog slog med två spön samtidigt. Det innebar att sammanlagt användes 40×2 spö dvs. 80 spön. Varje par skulle användas tre gånger innan de slängdes och man tog nästa par. Det innebär att den som dömdes till 40 par spö fick utstå 40x2x3 dvs. 240 spörapp.
Glasbruket fanns kvar fram till mitten på 1780-talet och hade som mest 15 glasblåsare. Byggnaderna revs precis i början av 1800-talet. På bilden från Riksantikvarieämbetet (RAÄ) syns två områden (svart) där man hittat lämningar. På bilden syns även var man funnit lämningar från valken eller kopparhammaren (gult).
1748
Boo såldes 1748 till en handelsman Johan Alnor, men med handlingarna juridiskt så utformade att det inte skulle synas att gården lagvidrigt sålts till en icke adlig person.
1770- till 1790-talet
Länge var de dåliga vägarna ett stort bekymmer i området liksom de dåliga förbindelserna över Skurusundet och från 1770-talet omtalas en regelbunden färjeförbindelse över sundet.
1797 ger Jonas Carl Linnerhielm ut boken ”Bref under resor i Sverige” där Skuru, Skuru gård (Solsunda), Skurusundet, Pavillonen (Skuruborg), Skuru Färja och vägen upp på Värmdöns berg (mot dagens Björknäs), Vatten-qvarn samt Kungshamn etc. beskrivs.
I denna text kan man läsa (f läses ibland som f, ibland som s):
”Defs (Solsunda gård) läge är fritt på en vacker Garzon (gräsplan), nedanföre hvilken Wärmdö-vägen förbilöper ned till Skuru Färja”
”Här fer man ock det Färjeftälle, där man överföres till nyfsnämnde Ö (Värmdö) och den väg, fom krökande uppför defs höjder, uppnår dem och fkymmes. Denna paffage är mycket frequenterad och ger därföre lif och rörelfe, färdeles vid inftundande Helger, då Stockholms-boerne fkynda till fine på Wärmdön belägne Landgårdar”
”Vidare fes Korsuddens mera muntra än vackra byggnad till Sjömännens förfrifkning; och midt frammanföre är en Holme fom hyfer lämningar efter Dufnäs Tegelbruk”. I Linnerhielms teckning ovan kan ni, om ni klickar på bilden och förstorar den, se både Korsuddens krog och Duvnäs Tegelbruk.
Vi befinner oss i nationalromantikens linda och naturen beskrivs i översvallande poetiska ordalag. Innevånarna däremot förtjänar inte samma vördnad, men det vänds till något vackert naturligt ändå.
”På ett fådant och grönfkande fält ftår en fimpel Hydda, bebodd af perfoner, vilkas rena enfald ökar behagen af detta Lugn”
Även om man litterärt använde enfald i betydelsen ”enkelt” eller ”okomplicerat” har Linnerhielm tydligen inte tagit intryck av den samtida kanske största geopolitiska händelsen, 1789 års Franska revolution, med sina epokgörande idéer från Voltaire och Rousseau om folkstyre och människans förnuft.
(Foto Mauritz Mattson)
På en målning av Linnerhielm från 1790-talet kan man enligt Koldalsbladet no 26 se ”en liten ynklig färja med ett hästekipage som tar upp hela utrymmet stäva fram över sundet”. Två man rodde färjan över sundet. Väsentligt enklare var den än den nödfärja som var med ända till slutet på flottbron. Det fanns även roddbåtar för gående.
1803
I slutet av 1700-talet förvärvade Olof Kumblin, ägare av Boo, besittningsrätten till Lilla Björknäs där det då fanns en klädesvalk som efterträdare till glasbruket. Kublin arrenderade 1803 ut valken eller ”stampen” till fabrikör Lars Fresk, som hade klädesvalk vid Elfvik på Lidingö. E Alfred Jansson citerar arrendekontraktet: ”Stamp eller klädeswalk sådan den nu befinnes med alt tilbehör af hjul och hjulhus, kumstock och ränna, med rätt att disponera wattendragen, hvarmed werket drifwes, tillika med de twänne derofwanför belägne dammsjöar med tillhörande fördämning, äfwenså från Hwitmåsen och insjön Swartputten…”.
En valk är vattendrivna träklubbor med vilka man bankar eller ”stampar” det som bearbetas.
1805
Det nya huset på Stora Björknäs gård står klart och var ett elegant trevåningshus, vid den anlagda Kvarndammen. Huset var byggt i timmer ”med oljemålad brädklädsel”, på södra sidan med öppna verandor, se bilden, och på den norra en inbyggd tillbyggnad vettande mot parken och trädgården. Från dammen leddes vatten till gårdens kvarn nere vid Skurusundet. Kvarndriften upphörde i början av 1900-talet. Rester av kvarnbyggnaden inbyggdes i Nya Björknäs varv som etablerades på platsen under 1930-talet.
1806
Valken omtalas i Boos kyrklängder för första gången 1806. Valkaren Lindgrens hustru avled då i ”wattkräftan” 45 år gammal. Wattkräftan var benämningen på inflammation i munslemhinnan eller andra slemhinnor. En valkare Carl Enström fanns där efter Lindgren. Han avled 1816 på lasarettet i Stockholm i sviter efter en eldsvåda – om det brunnit i valken eller på annan plats omtalas inte. Enström hade övertagit arrendet efter Fresk.
1827
Det privata Wermdö Brobyggnadsbolag fick 1827 myndigheternas tillstånd att bygga flottbro vid det gamla färjestället i Skurusundet. Några år senare kom bygget igång under ledning av Immanuel Nobel, senare välkänd sprängämnesfabrikör och far till Alfred Nobel.
1828
Splittras Boogodset vid en exekutiv auktion. De olika gårdarna blir egna lantbruk
1832
Innehavaren av torpet Klinten, som låg där Villa Montelius idag ligger, hade skyldighet att upprätthålla färjetrafiken i Skurusundet och rätt att uppbära färjepengar enligt gällande taxa. Torpet såldes 1832 till Wermdö Brobyggnads Bolag, som lät uppföra en ny bostadsbyggnad vid brofästet när den första flottbron byggs över Skurusundet mellan dagens vändplan på Gamla Brovägen på Boo-sidan och vändplan på Solsundavägen på Skurusidan. Man lät även uppföra en ny villa där torpet tidigare legat. Taxorna fastställdes av Kungl. Maj:t. Roddbåtar och segelbåtar med fällbar mast kunde passera bron fritt genom en särskild ”högbro” närmast Klinten. Brovaktarstugan finns kvar och är nu klubbhus till Klintens båtklubb.
Att öppna flottbron för båtar var en besvärlig procedur. Bron flöt på vattnet och var så låg, att tunga fordon tyngde ned den så vattnet sipprade upp mellan plankorna och när det blåste hårt, slog vågorna över bron. Landsvägstrafiken försenades genom en ganska tidsödande procedur, speciellt vintertid, när passagen för båtar, ”slussen” kallades den, skulle öppnas av brovakten. Man skulle dra undan ett större stycke av bron sedan det lossats från sina förtöjningar. Sedan skulle brostycket dras tillbaka igen till sin plats. I vissa väder kunde det ta upp till en timme att stänga bron. Senare när ångbåtstrafiken kommit igång kunde ångbåten från Gustavsberg kommenderas ut på extraresor för att hålla isfritt kring brons rörliga del. Brovaktaren skulle också ta upp avgifterna för alla passerande och göra åtskillnad på folk från Värmdö och dem från andra sidan, det var värmdöborna som hade fått dra det tyngsta ekonomiska lasset vid brons tillkomst. En skolelev som varit med sin klass i Boo hembygdsgård och sett den gamla anslagstavlan med priserna skrev i en uppsats: ”Det kostade tre öre att gå över bron, för oss som bodde i Boo. Dom andra fick betala sex öre, för vi tyckte inte att dom hade något här att göra!”
Läs gärna mer i Nackaboken från 2005 och Carl-Oscar Östlings fantastiska sammanställning av Skurubrons historia som jag hämtat fler anekdoter från.
Den tidiga båttrafiken
Stockholm är ohälsosamt och stinker sommartid. Inte förrän på 1860-talet byggs den första vattenledningen och barnadödligheten börjar minska. Den nära skärgården lockade till sig burget medel- och överklassfolk från huvudstaden. Människor som hade pengar nog att förverkliga drömmen om ett sommarparadis fjärran från den illaluktande, bullrande storstaden men inte så långt bort att det blev alltför strapatsrikt för familjefadern att var lördag äntra ångbåten för att fara ut till familjen och sommarhusets idylliska hägn. De mindre bemedlade hyrde in sig hos skärgårdsbefolkningen som nu börjar dyka upp i litteraturen, t.ex. i August Strindbergs Hemsöborna från 1887.
Innan ångbåtarna fanns det bara roddbåtar och segelfartyg. Roddarmadammer kallades de kvinnor som skötte färjetrafik, det vill säga att i småbåtar transportera människor och gods över vatten mot betalning. Dessa roddarmadammer är kända från 1400-talet och kunde inte bara ro mellan öarna i Stockholms utan även från Stockholm och så långt som till Landsort och Norrtälje minsann! Dessa roddarmadammer förde en tynande tillvaro efter det att ångbåtarna tagits i bruk och vid första världskrigets utbrott försvinner de helt.
Den första ångbåten i Sverige byggdes av Samuel Owen 1816. Owen var installationstekniker och följde med den ångmaskin som köpts från England och monterades in i kvarnen Eldkvarn på Kungsholmen. 1818 sjösatte Owen s/s Amphitrite som blev Stockholms första ångdrivna fartyg i trafik på rutten Riddarholmen-Drottningholm. 1819 blev s/s Amphitrite också första ångbåt i Saltsjön när hon chartrades för att ta med nyfikna åhörare till ultima tinget i Vaxholm angående rättsskandalen då kronolänsman Rösgren piskat mer än sanning ur drängen som mördat torparparet på Hälsingeholmarna mellan Möja och Husarö.
Efter att ha byggt ett flertal andra ångbåtar står 1842 de första två ångsluparna gjorda av stålplåt klara. Båda är hjulångare och den ena döps till Samuel Owen och gick initialt mellan Stockholm-Arboga, den andra döps till Gustavsberg efter köparen Gustavsbergsbolaget och gick från Stockholm tur och retur till Gustavsberg. Enkel resa kostade 1,42 riksdaler. Skeptiska passagerare hade tidigare behövt övertygas om att träbåtarna inte skulle brinna upp eftersom man eldade ångpannan i dem. Nu försvann det problemet men Owen fick istället övertyga dem om att båtarna byggda i järn inte skulle sjunka!
Gustafsberg gick i trafik fyra år och ersattes 1847 av ett nytt fartyg med samma namn byggt i Nyköping som går på grund i Baggensstäket och får så svåra skador att hon tas ur trafik. Hon ersattes i sin tur 1858 av båten Wermdö byggd på Bergsunds varv. Alla dessa tre var hjulångare. Efter detta gick man över till propellerdrift i och med Gustavsberg I.
1865 bildas både Vaxholmsbolaget och Ångbåtsbolaget Strömma Kanal. Strömma Kanals första båt med samma namn börjar trafikera Stockholm-Stavsnäs och angjorde ”Björkudden” som Lilla Björknäs ångbåtsbrygga kallades då. Här finns en ritning där man får en idé om hur det såg ut inne i båten. Det fanns både hytter, röksalong och damsalong. Vid den här tiden kallades Skurusundet för Björknässundet och det är ju inte så konstigt eftersom det mesta av intresse faktiskt låg på Björknässidan. Detta finns belagt på en karta över Skuru från 1862.
Men det var inte bara idyll att åka ångbåt. På höstarna blev det ibland kraftig dimma och blev det också mörkt kunde kapten tvingas stanna båten vid närmsta brygga för natten och alla fick ordna med sovplats bäst de kunde.
Ni som är nyfikna på alla båtar kan läsa mer direkt ur Koldalsbladet 10 nedan. Och på den här länken kan ni slå upp respektive båt för att få reda på mer samt eventuella bilder. Se upp bara för dels har Gustavsbergsbolaget bytt namn på sina båtar fram och tillbaka, dels finns det båtar med samma namn som ägts av andra och gått på helt andra trader. Koldalsbladet Nr 10 – Apr 1985